Ibland får jag en känsla i kroppen som bara säger nej. Som bara får mig att stanna och bara fundera. Oftast stämmer dessa aningar/känslor till 100% och jag har en sådan nu och det bådar inte gott. Tankarna snurrar och funderingarna flödar. Stämmer det eller är jag totalt missanpassad? Jag kan inte bara ignorera dessa känslor och det påverkar mitt sinne mer än normalt. Varför måste jag vara den som hela tiden ska känna skuld, vad hände med alla andra.

Jag lever dagligen med ångest. Ångest för vad jag säger, vad jag gör, vad jag inte gör. Det finns alltid något som folk påpekar, det finns alltid något som folk säger för att trycka ner. Det kanske inte är så konstigt att jag trivs som allra bäst ensam. Ingen, ingen, ingen runtomkring som kan göra något.

Don´t lose your faith don´t run away...
men det kanske är det bästa!