Det här är ett ämne som för mig är svårt att skriva om.

Jag har i dagens läge ingen som helst kontakt med mina föräldrar, på grund av att jag helt enkelt inte vill. För många kommer det här vara svårt att förstå och för många kommer det är vara en sådan sak som faktiskt händer. Jag har valt att leva mitt liv så här och jag börjar slutligen acceptera mitt eget val. Det blir bäst så här.

Men min mamma har fått mig att bli ansvarsfull. Hon har fött upp mig, tagit hand om mig och lärt mig saker genom livet. Hon har alltid hjälp mig i svårigheter och har gett mig rutiner som är ovärderliga.

Men.

Hon har också gett mig oerhörda krav på mig själv, en rädsla för att misslyckas och en tro på att jag inte duger som jag är.

Men.

Hon är ändå min mamma.

Ensamheten är värst, inte att vara ensam utan att känna sig ensam. Det är två helt skilda saker. Jag avslutar härmed rubriken för dag 3 med tungt hjärta.