FROM THE ICE INSIDE MY SOUL

Jag vet inte hur jag ska börja, hur jag ska skriva, jag vet inte hur jag beskriva den smärta jag kände rakt in i hjärtat idag.

Jag har aldrig någonsin förut upplevt eller sett en sådan besvikelse i en människas ögon förut som jag gjort idag. Hans trevande försök att nå fram, hans små små steg till kontakt. Min isande kyla, mitt ointresse, min saknad av förståelse. Just då, i detta ögonblick.

Det skär i mitt hjärta när jag tänker på den korta lilla händelse som genomsyrade hela dagen. Hans sårade blick sitter som etsad på näthinnan när jag kort svarar på hans tilltal som om han är ingenting. Han böjda huvud när han vänder om för att gå. Hans sårade hjärta för hur jag precis har behandlat honom. Hans sista hopp rann ut i sanden idag och det var mitt fel.

Jag har så ont överallt och och jag bara ångrar att jag lät honom gå, jag tittade efter honom som om jag innerst inne vill att han skulle vända sig om så jag iaf kunde ge honom en vinkning med ett leende. Men han vände sig aldrig, han fortsatte gå. Jag gick in och fortsatte dagen som om inget hade hänt.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen. För det var idag jag släckte hoppet hos min lillebror. Det var idag jag som storasyster gjorde min lillebror osynlig. Det var idag jag förlorade min plats som förebild.
Det var idag jag förlorade min rätt att kalla mig själv storasyster.


Jag ångrar mig. Varför var jag inte den människa han sett upp till i alla år? Jag har precis insett att jag inte känner min familj längre. Jag vet inte hur de mår, jag vet inte vad de gör, jag vet ingenting.
Jag är ingenting.

Förlåt.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0