Ja jag syftar på mig själv. Denna vecka och veckan som kommer är två veckor detta år då jag helt och hållet hängivit mig åt jobbet. Så jag ber så här på förhand om förlåtelse från mina vänner. Jag har inte ringt, jag har inte smsat, jag har inte gjort något annat än att gå från jobb till jobb, från jobb till hem och från hem till jobb. Men det är en vecka till bara...

FÖRLÅT.

Annars är vinden på väg åt rätt håll. Jag mår bättre än vanligt och mitt lyckorus i kroppen tycks aldrig försvinna. Jag är nöjd, jag är stolt, jag är lycklig.

Det var länge sen, på tok för länge sen som jag faktiskt innerst inne kände mig hemma. Jag har äntligen efter alla år av kaos, smärta och svek funnit stabilitet. Och ja jag tjatar om det, men det är så svårt ibland att förstå att det är så här det ska vara. Jag lever äntligen efter krav som är realistiska och jag blir inte längre besviken om jag mot förmodan skulle misslyckas. Man kan känna lättnad, jag känner frihet.


we belong to the light, we belong to the thunder,
we belong to the sound of the words we´ve both fallen under