Jag missar en resa med vänner. En resa med kollegor. En resa med mina bästa.

Återigen med sämsta timingen ever. Fan. Jag hade ju sett fram emot det här...

Men ibland finns det prioriteringar som faktiskt inte kan bytas. Jag får stå ut med att missa årets resa, men vad gör det egentligen när jag faktiskt redan haft en årets resa, då till Malta.

Men vad gör det när jag är ett steg närmare mitt mål.
Men vad gör det när jag faktiskt kommer vara där jag helst ac allt vill vara?

Nej inget. Man kan inte alltid ha allt, man kan inte alltid få allt så jag är faktisk ganska nöjd ändå.

Jag längtar bort mer än någonsin och det känns som att det kommer en tid snart när allt försvinner in i dimman. När jag äntligen ser åt rätt håll och finner den vägen jag egentligen ska gå på. När jag hittar mitt ställe som jag kan kalla hem!



Jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans



Lördagskväll

VS

Söndagskväll



Än så länge personligt rekord!