Jag vet att jag saknar något. Jag vet bara inte vad.

Jag vet att jag saknar någon. Jag vet bara inte vem.

Jag vet att jag saknar.

Men med andra ord så kan jag inte med berätta vad det är, för jag vet inte. Det kan vara någon men det kan lika gärna vara dem, det kan vara en sak, ett mål eller bara en mening.

Som idag saknar jag närhet och ömhet
Igår saknade jag glädje
I helgen saknade jag karaktär
I januari saknade jag självrespekt
I julas saknade jag familjen

Ärligt talat saknar man alltid något.

Det finns många platser runt om i värden som för mig betyder mycket, som för mig betyder allt. Det finns platser som är gömda i sorg och platser som dränks i lycka. Det är helt sjukt vad en plats egentligen kan betyda.

För mig är Sälen en sådan plats.

Det är där jag träffat vänner för livet, det är där jag fått en enorm erfarenhet av livet, jag har utvecklats, jag har jobbat, jag har druckit årgångschampagne, jag har lärt mig enormt mycket om vin och det är där jag fått mitt intresse för denna underbara dryck, jag har skrattat och gråtit, varit full och bakfull, firat födelsedagar och högtider.

Tre år är inte så lång tid, men när man befinner sig däruppe så känns en säsong på 6 månader som 6 år. Allt är så pass intensivt att en vecka är som ett halvår och en månad som ett år.

Charmigt eller inte, det är så livet är däruppe och det kan vara en orsak till att man år efter år åker tillbaka och det år man väl bestämmer sig för att stanna hemma så går det inte en dag utan att man längtar tillbaka...

Att berätta vad man egentligen är rädd för är kanske inte något man delar med sig av offentligt, men okej, jag ska göra ett försök. Alla har vi våra små rädslor som för det mesta brukar vara småkryp, spindlar, äckliga saker, ormar, ja you name it. Men är det egentligen allt du är rädd för?

Mitt svar kommer bli nej. Jag är rädd för mycket mer än så.

Jag är livrädd för döden, jag är en aning skraj för kärlek, jag är enormt rädd för tillit, jag är lite smårädd för att bli lämnad, jag är semiskraj för framtiden, jag är halvt om halvt rädd för att jag aldrig kommer bli tillräckligt bra för någon.

Men jag kan inte gå runt och vara rädd, inte ens semiskraj. Vad vore livet då? Det finns en mening med allt och även om det inte kanske blir som man tänkt så kommer det tills slut att bli hur bra som helst! Jag lovar!

bok som verkligen fick mitt intresse för böcker att växa är denna. Jag kommer ihåg att jag lånade den om och om igen i skolan och varje gång man väl skule läsa en bok så var det denna. Den var tjock, flera hundra sidor och jag vet att jag läste den i ett sträck.

Det var fängslande att trollbindas och jag visste redan då att mitt intresse för böcker skulle bestå. Det är min passion i livet, det är det här jag gör när jag ska koppla av, när jag ska tänka på annat, när jag behöver drömma mig bort till en annan värld, när jag behöver ro i själen, när jag bara vill vara jag, när jag är uttråkad, när jag vill ha glädje, när jag ska sova.

Jag har mina böcker att tacka för den enorma fantasi jag besitter, för den otroligt charmiga konsten att dagdrömma och mitt tålamod till att göra ingenting. En bok är som en vän, det är sällan man blir besviken och att en liten bok kan framkalla så mycket känslor på en och samma gång är helt jävla otroligt.

Jag är tacksam. Jag behöver aldrig i mitt liv ha tråkigt.

ja vad ska man säga; för typ allt.

Det här med att gråta får mig att känna mig lättad och andra runt omkring att känna sig obekväma. De flesta tror alltid att jag gråter för att jag är ensam, det är lättast, både för mig och för andra. Jag har byggt upp en stabil fasad och den dagen någon bryter den så kommer jag bli lycklig på riktigt.

Jag är lycklig nu med och jag känner mig faktiskt inte så ensam, men det är alltid lika enkelt att ha något att skylla på, inte sant?

I vanliga fall gråter jag inte när jag mår dåligt, jag gråter oftast inte till sorgliga filmer, jag gråter inte på begravningar. Jag gråter när det skär i hjärtat, när man har den där känslan av någon hugger i sten. Det får mig att gråta på riktigt.

Den enda sorgliga filmen i världshistorien som någonsin fått mig att gråta är armageddon, ni vet när hon sitter framför skärmen och tar farväl av sin pappa, då skär det i hjärtat, för den smärta hon känner just då känner jag med. Även om det bara så är på film.

Att gråta är tabu, det är tydligen ett tecken på svaghet, det har jag alltid fått lära mig. Man är töntig när man gråter och man ska genast sluta upp. Vilket jävla bullshit. Bara för att det gör andra människor obekväma så betyder inte det att det inte är okej. Man får gråta, man ska gråta. Att samla allt på hög är ingen bra idé, jag lovar, det är ingen bra idé.

Men jag lever fortfarande kvar i att det är pinsamt att fälla tårar och jag får världens ångest som sitter kvar i veckor om jag gråter offentligt, men helt ärligt; jag gråter oftast för ingenting, för att det är skönt och för att det ibland behövs.

Btw, jag glömde The Notebook, Dear John, The Wedding Date och alla dessa romantiska filmer med lyckliga slut, okej jag erkänner, jag lipar som bara den när det lyckliga, förutsägbara slutet närmar sig...

Är det egentligen någon som faktiskt innerst inne vet vad som får människor att må bättre? Alla är vi som alltid olika och jag kan nog helt ärligt inte sätta fingret på vad som exakt skulle få mina vänner att må bättre. Visst det låter säkert hemskt av mig men det är ju faktiskt sant. Jag kan för tillfället lindra smärta och sorg, jag kan för stunden få personen att tänka på något annat men jag är inte den som kan göra allt ogjort, jag är inte den som kan få det hela att bli bättre, jag kan inte få onda tankar att försvinna och jag kan inte laga ett trasigt hjärta.

Jag kan bara finnas där igenom allt.

För mig är det de där små, fina sakerna som får mig att må bättre. En snabbfika på ett mysigt kaffe, ett inspirerande sms, ett leende av en total främling, en kram, ett oanmält besök för att bara säga hej.

Små fina gester som betyder mer än allt, det får mig att må bättre. En filmkväll med Ben & Jerry´s är inte alls att förakta det heller, det gör ganska mycket det med men ibland väger dessa små saker över och gör det hela lite mer speciellt.




Freedom is not worth having if it does not include the freedom to make mistakes.
-Ghandi

Det finns så mycket i världen som skulle kunna skrivas i detta inlägg, jag tänkte bespara er den roman jag från början tänkte skriva.

UPPRÖRD, vad är ordet upprörd? Det finns miljoner synsätt på ordet och det finns miljarder av erfarnehter runt omkring att man egentligen inte kan benämna ordet upprörd på ett enda sätt. Om du är upprörd så kanske jag tolkar det som att du är arg och vice värsa. Ordet är svårt! Obenämnbart!

Jag blir upprörd när människor gör varandra illa, vänner, familj, kamrater, kollegor. Det skär i mitt stackars hjärta när jag inte kan hjälpa mer. Se, jag är inte bara iskall och känslokall. Jag bryr mig mer än vad ni tror.

Jag blir upprörd när kollegor inte har arbetsmoral. Punkt!

Jag blir upprörd av den svenska jantelagen och jag kan rent ut sagt säga att jag hatar den. Jantelagen kan vara det mest diskriminerande som Sveriges befolkning någonsin kommit på! Hur kan ett helt folkslag vara så jävla trötta i kolan att de upprättar något så vidrigt?

Jag vill vara glad för det jag gör, jag vill kunna vara stolt över mig själv precis som man ska vara, jag vill kunna ge komplimanger och bara få ett tack tillbaka. Inga konstiga bortförklaringar, utan bara ett enkelt jävla TACK. Hur svårt ska det vara?

Det finns så många olika ögonblick i livet som man för alltid ska komma ihåg, men för en tankspridd människa som jag är det fan inte enkelt att komma ihåg allt. Mitt minne är som de flesta vet kanske inte världens bästa, men det är fan inte undra på då man bär på miljarder av tankar hela tiden. Jag tror inte ens mina tankar är lugna när jag sover...

Den här månaden JANUARI, kan har varit årets både bästa och sämsta månad. Jag hoppas innerligt att de restkommande månaderna bara blir bättre och bättre.

Men januari var en otroligt lugn månad så nej jag har inga fyllskandaler att berätta om, jag har inte heller shoppat vidare mycket och jag har framförallt inte varit vidare social. I det stora hela kan man egentligen säga att jag varit en egoistisk människa som tillbringat på tok för mycket tid på mina olika jobb och verkligen inte tänkt speciellt långt.

Det är också en månad av otaliga svackor där ensamheten blivit för mycket. Men vad ska man säga, det är inget att lägga speciellt mycket energi på, man blir bara ledsen. I det stora hela mår jag bra, fantastiskt bra.

Jag har två jobb som jag trivs jävligt bra på samtidigt som jag pluggar den roligaste kursen i världshistorien. SÅ jag tycker att jag får vara osocial och egoistisk för i framtiden kommer det här att gynna mig. Och när allt kommer omkring är jag den viktigaste personen jag har att ta hand om. Det är ju ändå bara jag som kan påverka mitt eget liv.

Jag brukar ofta säga att man ska gå igenom livet utan att känna ånger. För saker man kanske inte hunnit med, för saker man gjort, för saker man sagt och inte sagt.

Jag har under mina 25 år haft flera tillfällen då jag en tid har ångrat vad jag gjort och det är fortfrande nästan varje dag som jag ångrar saker jag sagt eller gjort. Men kanske inte för en längre tid...

Jag har under åren hanterat mina största ångerhändelser med vetskapen om att allt händer av en anledning. Hade jag inte gjort det så hade inte det hänt och då hade jag inte lärt mig det här.
Jag tror på att man lär sig av sina misstag till viss del, och jag tror att man alltid kommer känna viss ånger en tid efter, tills man är redo att lägga allt bakom sig. Jag tror inte riktigt på människor som i dagsläget säger att de aldrig ångrar något.

Självklart hoppas jag, som tidigare sagt också att jag den dagen det är dags att byta liv, inte känner någon ånger alls. Jag vill då kunna säga att jag levt mitt liv till fullo..


Ida Scott Taylor once wrote,
"Do not look back and grieve over the past, for it is gone. And do not be troubled about the future, for it has yet to come. Live in the present, and make it so beautiful that it will be worth remembering."

Att fylla år. Att hela tiden bli ett år äldre. Det är något visst med att fylla år, en hel dag där man helt kan fokusera på saker som gör övergången till ålderdomen en aning lättare. Det här med att fylla år är lite knepigt just för mig då jag fortfarande tragglar med åldersångest fast att jag än så länge varken är eller känner mig gammal. Jag har alltid trott att världen skulle gå under när jag fyllde 21 och jag tror fortfarande hur konstigt det än låter att jag lever på övertid.

Jag har aldrig påstått att jag är vidare normal.

Mina bästa födelsedagar är de två senaste, när jag fyllde 24 och när jag väl fyllde 25. Jag har firat bägge två tillsammans med Linda i Sälen. Min 24:e med våran bästa vän Pol Roger i Pianobaren på Högis och den 25:e med middag i p-boendet, förkrök i baren och sen en skiva med den där Harry. Bägge dessa är mina favoriter. Jag vet att man bara ska välja en, men hur kan man välja mellan dess två. De är ju fantastiska och fyllda med värme, vänskap, lycka och sprit. Kan det ens bli bättre?

I år vet jag inte hur jag ska fira, men det finns planer på Sälen, så varför frångå ett vinnande koncept?






Foto; Jag

Jag kommer iaf utan tvekan fira med denna ack så förtjusande dryck....

Jag har dragit ut på detta, jag kan inte välja. Det finns oändligt med minnen som jag alltid kan kalla mitt bästa så därför är det förbannat svårt att bara välja ett.

Jag har minnen med familjen så är bra.
Jag har minnen med vänner som är otroligt bra.
Jag har minnen med människor jag mött som gjort en stor skillnad.
Jag har minnen från alla mina jobb som är fantastiska.

Så, jag kan helt enkelt inte bara välja ett utan jag tackar alla som varit med och skapat minnen tillsammans med mig under åren istället.

En aning försenat...här kommer resten av utmaningen...

Min allra första kyss var säkerligen en aning slemmig, ganska trevande och bara helt enkelt inte bra.

Min allra första kyss med någon man tyckte om var snäppet bättre, inte fullt lika slemmig utan bara helt enkelt trevligt.

Min allra första kyss av kärlek kommer inte bli bra, inte helt ok, inte bara trevlig. Den kommer vara gudomlig, fantastisk och helt jävla underbar!

Att komma ihåg ett minne som är flera hundra år gammalt är en aning svårt, minns man rätt? Var det så? Eller kanske så? Jag är inte riktigt den personen som lägger dessa detaljer på minnet, det betydde ju inget just då. Men jag minns saker som berör, som är värda att minnas och som aldrig ska glömmas bort. Oväsentliga små fina detaljer som gör livet så där alldeles fantastiskt att leva.

Min första kyss var säkerligen egentligen så hemsk att jag gick hem och böla eller något, men som sagt jag kommer faktiskt inte ihåg.

Jag drömmer om mycket, ibland kanske på tok för mycket. Man kan säga att jag är lite av en dagdrömmare....

Varje dag flera timmar om dagen finner jag mig i min egna lilla värld av drömmar. Det är mysigt och det känns skönt att ha ett mål i livet.

Jag drömmer om en dag då jag får känna mig framgångsrik. Det kan vara den dagen jag registrerar mitt egna företag, det kan vara den dagen jag köper min egna lägenhet, ja det kan nog vara vad som helst. Jag vill göra något med mitt liv så att jag den dagen det är dags att lämna jordelivet inte känner ånger. För något.

Jag drömmer också om en egen familj, jag drömmer om kärlek, jag drömmer om massor. Men det är sådant som får ta den tid det tar. Det är inget jag just för tillfället fokuserar på utan nu är det tid för att stabilisera mitt egna liv. Resten kommer sen. Om ett par år, kanske tio, kanske imorgon. Man vet aldrig när den dagen kommer som man kliver in i sitt alldeles egna drömliv. Jag är inte där än....men snart.

Idag var dagen då jeansen åkte fram igen tillsammans med en svart tröja basicstyle. En helt ok oufit för en dag i stadens centrum med hårfix som första prio. Färgen som jag sist färgade hade tvättats ur en aning och det vart dags för lite uppfräschning. Efter det lite möten, så med andra ord en effektiv dag!

Det jag skulle komma till är att även om min outfit idag var ok så saknade jag ett par termobyxor, hör och häpna. Eftersom kylan nått långt ner i mellersta sverige och säkerligen ännu längre ner så är det nog dags att faktiskt plocka fram lite varmare kläder. Varför frysa när man kan hålla sig varm? =)

Ord som kan sammanfatta veckan hitills är nervositet, lycka, sorg, glädje och shopping.

Jag tror på en vändpunkt som sakta men säkert börjar komma fram ut ur ljuset. Jag börjar förstå vad det är jag vill och jag har insett vilka människor jag vill ha i min närhet. Människor som är glada för mig och med mig. Människor som är sig själva i med och i motgång. Människor som jag tycker om och som jag bryr mig väldigt mycket om.

Den här veckan har och kommer att innehålla ett frisörbesök för att göra mitt höstiga mörka håret lite snyggare, snöskottning, där var dock en besvikelse då jag ej var så effektiv utan mest kall och frusen, massa kaffe med vänner och långa samtal med min terapiassistent 1 Linda och 2 Elin. Tänk er vilken lycka man känner när man ringer sin bästa vän för lite snick snack och samtalet slutar 2 timmar senare med all världens problem analyserade.

Jag har under veckan förstått att jantelagen fortfarande har ett starkt fäste i Sverige och det gör mig en skvätt sorgsen. Varför i hela världen kan man inte få känna sig duktig och faktiskt säga att jag är så jävla bra någongång ibland utan att massa osäkra människor ska säga; Tro för fan inte att du är något....

Vad är så fel med att känna sig stolt över sig själv? Att tycka om sig själv? Att berätta att man är duktig på något? Why? Fuck jantelagen, du kan brinna.

Puss och godnatt!

Btw, i helgen jobbar jag med Bacardi Breezer Neon Party, kommer bli så jäkla grymt!


Dock inte i Norra Sverige utan lite mer hemma. Fredag kör vi järnet på Club Tellus och på lördag tar vi bilen upp till huvudstaden!

Just för tillfället funkar min nya vinterjacka som handväska. Jag har på senare tid bara tagit med mig det nödvändigaste, på gott och ont... =)

Men i vanliga fall rymmer min kära vapendragare;



Kalender. Plånbok. Neccesär. Lysen till cykeln. Hårspray. Nycklar. Pennor. En ring. Läppglans. Nyligen inköpta julkort. Gamla kvitton och lite lösa pengar.

Allt som har med familj att göra;
Ingen kommentar!

Jag har skrivit ett inlägg om det och det får räcka för nu.

Dagens outfit bestod av svart, svart och lite svart. Jag hade dock rosa strumpor bara för att jag kan. Jag har idag bott i mina jobbkläder och jag sitter fortfarande i dem nu när jag skriver det här. Roligare än så blev det inte...






Ja så här såg t-shirten ut som jag jobbat i idag. Mina svart jobbskor, mina rosa strumpor och min svarta jobbbyxor fastnade inte på bild. =)

Detta är ett svårt ämne att beröra för man kan tror på så många olika saker och hela ämnet med religon tror jag egentligen går ut på samma sak fast personerna de tror på förekommer i olika sammanhang.

Jag kan ärligt säga att jag inte tror på gud, jag tror inte det var en himmelsk man som skapade jorden. Jag tror helt enkelt inte på kristendomens skapelseberättelse.

Men.

Jag tror på liv efter döden, jag tror att själen föds på nytt och jag tror att vissa människor låter sin själ bli till änglar. Änglar som vakar över sina medmänniskor och hjälper dem i livets svåra skeden. Jag önskar att jag blir en ängel den dagen det är dags för mig att gå vidare.

Men det är svårt när man inte riktigt vet och det kanske det som tron är till för. Att vi inte riktigt ska veta.