ja vad ska man säga; för typ allt.

Det här med att gråta får mig att känna mig lättad och andra runt omkring att känna sig obekväma. De flesta tror alltid att jag gråter för att jag är ensam, det är lättast, både för mig och för andra. Jag har byggt upp en stabil fasad och den dagen någon bryter den så kommer jag bli lycklig på riktigt.

Jag är lycklig nu med och jag känner mig faktiskt inte så ensam, men det är alltid lika enkelt att ha något att skylla på, inte sant?

I vanliga fall gråter jag inte när jag mår dåligt, jag gråter oftast inte till sorgliga filmer, jag gråter inte på begravningar. Jag gråter när det skär i hjärtat, när man har den där känslan av någon hugger i sten. Det får mig att gråta på riktigt.

Den enda sorgliga filmen i världshistorien som någonsin fått mig att gråta är armageddon, ni vet när hon sitter framför skärmen och tar farväl av sin pappa, då skär det i hjärtat, för den smärta hon känner just då känner jag med. Även om det bara så är på film.

Att gråta är tabu, det är tydligen ett tecken på svaghet, det har jag alltid fått lära mig. Man är töntig när man gråter och man ska genast sluta upp. Vilket jävla bullshit. Bara för att det gör andra människor obekväma så betyder inte det att det inte är okej. Man får gråta, man ska gråta. Att samla allt på hög är ingen bra idé, jag lovar, det är ingen bra idé.

Men jag lever fortfarande kvar i att det är pinsamt att fälla tårar och jag får världens ångest som sitter kvar i veckor om jag gråter offentligt, men helt ärligt; jag gråter oftast för ingenting, för att det är skönt och för att det ibland behövs.

Btw, jag glömde The Notebook, Dear John, The Wedding Date och alla dessa romantiska filmer med lyckliga slut, okej jag erkänner, jag lipar som bara den när det lyckliga, förutsägbara slutet närmar sig...