Panik. Vaknade upp imorse fortfarande vetandes om att jag inget kaffe har. Ohh idag var dagen då jag faktiskt tyckte synd om mig. Haha helt sjukt, egentligen är det ju bara att sätta en keps på huvudet och gå till ica. Eller?

Jag har dock fortfarande inte tagit mig dit.

Det är dags för lite fix, det är dags för en sväng ner mot staden, för en välförtjänad kopp kaffe. Det är konstigt hur kroppen vänjer sig med vissa saker och hur den faktiskt skriker ut sin smärta när den inte får sin dagliga dos. Är det då som det kallas för beroende? Man kan nu skriva JA med väldigt stora bokstäver. =)

Ja ja det är sånt som händer.

Time to go!