But I know I have a fickle heart and a bitterness
And a wandering eye,
And a heaviness in my head.

Jag är allra allra bästa på att fly. Fly undan problem och bara glömma bort. Det är sant och det är förbannat jävla hårt att inse att jag hela mitt liv gjort så för att klara mig! För att överleva! För att inte gå sönder helt.

Jag har återigen gjort exakt samma sak.

Jag skulle så gärna vilja vara den där duktiga, perfekta och helt fantastiska människa som alla andra verkar vara. Jag skulle vilja så gärna att det gör ont. Precis överallt.

Jag skulle så gärna vilja vara den människan som inte är rädd för att möta motgångar. Som vågar berätta och som vågar ramla. Som vågar resa sig upp igen. Som vågar släppa in vänner. Som vågar stå för det som hon tycker och som framförallt vågar möta de som sårat hårt med en stolthet ingen annan har.

Jag skulle så gärna...

Min fasad är min svagaste sida, jag har byggt den själv. Hård som sten med ytterst få sprickor. Den blir hårdare för varje gång. Men ibland orkar inte ens jag hålla fast vid den och katastrofen är ett faktum. Den byggs stilla upp med tecken som blir starkare för varje dag, för varje vecka. Varför har jag byggt upp något som jag inte ens själv kan hantera? Som gör varje dipp till något så mycket större än det egentligen är. För det är så det blir när man byggt en fasad, en fasad som gör dig till en människa du långt ifrån är.

Hur ska någon annan veta vem jag är när jag själv inte vet vem jag är utan den?

When was the last time
you thought of me?
Or have you completely erased me
from your memories?
Cause I often think about
where I went wrong,
The more I do, the less I know